Kvällstankar den 6 december 2009

Jag kom och tänka på det främst när vi var ute och reste, under de många timmar då jag mestadels tittade ut över de stilla, tomma landskapen. Känslan av att jag då var precis på rätt plats i precis rätt tid. Just då var det meningen att jag skulle köra bil genom den torra Mojaveöknen.
Visst, många saker kanske skulle kunnat varit mer perfekt. Människan ser det gärna på så sätt, att saker och ting är "bra men kunde varit bättre".
Sabina kunde varit där, någon av mina nära och kära hemifrån kunde varit där, vi kunde haft mer tid, vi kunde haft en vräkigare bil eller mer pengar.

Men just då kunde jag verkligen uppskatta livet för att jag tog det för vad det var, accepterade det fantastiska och var nöjd. Lycklig, njöt jag.
Hur många gånger kan jag skriva visdomsorden Edith Södergran givit oss? Glädjen är en fjäril.

Glädjen är en fjäril
Som fladdrar lågt över marken,
Men sorgen är en fågel
Med stora, starka, svarta vingar,
Den bära en högt över livet,
Som flyter nere i solljus och grönska.
Sorgens fågel flyger högt,
Dit där smärtans änglar hålla vakt
Över dödens läger

Jag tror på det & älskar känslan.
Ursäkta att jag låter kvasifilosofisk en söndagskväll som denna men det blev så självklart för mig just denna kväll.
Imorgon kommer jag troligtvis stampa på livet igen, imorgon är jag med den där förbaskade fågeln igen.


En fjäril är en fjäril även fast man inte ser den.