Referat över senaste dagarna

Kom hem igår kväll efter en alldeles fantastisk bilresa genom sydvästra Förenta Staterna.
Finns så mycket att berätta för att den stora berättelsen är fylld av mindre berättelser men jag ska försöka hålla det koncist.

Kvällen innan vi (Hanna, Linda och jag) skulle åka till San Francisco bestämde vi oss att ge Grand Canyon en chans med, nu när vi ändå hade vägarna förbi (ungefär 1300 kilometer mellan platserna). För att sätta det i perspektiv så är det längre mellan Grand Canyon och San Francisco än mellan Malmö och Paris, eller Malmö och Skellefteå.

Linda är glad för att komma fram

Sagt och gjort. Första dagen satt vi 13 timmar i vår nyfunna vän, Nissan Sentra. Vi åkte genom den bergiga delen av Mojaveöknen och var redan då trötta på de två blandskivorna jag knåpat ihop kvällen innan. Väldigt vacker natur med stora vackra sandiga berg där varje filmförstörd människa kan tänka sig att indianer fortfarande härbärgerar.

Grand Canyon och jag.

Efter en god natts sömn blev den 26:e den 27:e och jag fick skriva in att jag överlevt ännu ett år i min livskalender.
Vi firade med att ta en timmes kamp mot tiden/solen som höll på att gå upp men vi lyckades precis fånga uppgången på Grand Canyon.
Aldrig tidigare har jag upplevt så mäktig och ogreppbar natur. Det var som att stå i en målning, i en tavla. Vackra kullar, klippor och berg så långt ögat kunde nå.

Efter några timmars spatserande så hoppade vi in i bilen ännu en gång, denna gång med Las Vegas som mål. Vi lyckades ta oss dit efter några timmars köande vid Hoover dam, USA:s största vattendamm, för att någon terrorhotat den.
Vegas var lika absurt och blinkande som man kan tänka sig. Gigantiska hotell i olika sorters genrer som folk investerat många miljoner dollars i.

Vegas baby!

Vi gick omkring i dom olika hotellen innan de kära flickorna överraskade mig med en middag på en fin restaurang. Jag åt en god kalv och Sabina hade ordnat så att personalen kom med en N.Y. Cheesecake serverad på ett vackert fat och med en hälsning.
Jag måste säga att detta var en av de bästa födelsedagarna i mitt liv, om inte så var det den mest händelserika födelsedagen hittills.
Tack alla ni som skrev och hälsade, ni som ringde och speciellt tack till Linda och Hanna som gjorde ett gott dagsverke när dom firade mig!

Efter vi sett det bästa av Las Vegas så tryckte jag i mig två stycken s.k. 5 hours concentrated energy som var någon sorts koffeindrog som gjorde att jag blev helt överaktiv och körde med musik på högsta volym rakt ut i öknen i tre timmar, allt medan dom andra sov.

Välkommen till Kalifornien!

Vaknade på ett extremt typiskt motell i den gamla gruvstaden Tonopah mitt ute i öknen. Snabbt så åkte vi genom monotona gruslandskap, som blev till kargt alplandskap, som blev till en snöstorm med 3 dm snö och granskog, och som till slut blev ett landskap som liknade norsk fjäll.
Snöstormen visade sig vara förödande för oss för att vägarna stängdes och vår sommardäcksbeklädda bil var förbjuden att köra vissa vägar. Detta ledde till att vi var tvungna att ta en omväg uppåt landet, en omväg som tog extra 5 timmar. När vi fick reda på det, i den lilla orten Lee Vinning, så kändes det som att vi var vid världens ände och det var faktiskt med upprymdhet vi kastade oss vidare ut i det okända.
Efter några timmar smälte snön och blev till slut det kaliforniska väder som vi var vana vid.
Genom Reno och Sacramento så kom vi till San Francisco.

Spenderade två vackra dagar i San Francisco som verkligen är som man tänker den. Mysig och familjär, även fast den är så pass stor som den är. Vi försökte att göra det vi hittills inte gjort på resan; sakta smälta alla intryck.
Om jag skulle bo en längre period i USA så skulle jag nog helst bo i San Francisco eller New York, dom städerna liknar varandra och det är dom platserna hittills som liknat Europa mest.

San Francisco

Efter en vacker solnedgång vid utsiktsplatsen Twin Peaks i San Francisco så begav vi oss nedför Highway 1 som går längsmed den amerikanska stillahavskusten. När vi hade kommit en bra bit märkte vi att likt Jesu födelsedag så fanns det inget boende ledigt, så vi körde in i en skog och tryckte på AC:n på max innan vi stängde av bilen och somnade där och då.

Frukost på Highway 1

Kustlinjen var hur som helt magisk med så mycket natur som gjorde intryck så att det var svårt att ta in allt vackert och flera dagars resande tog slut när vi på tisdagskvällen ännu en gång rullade in på Oakwood Apartments i Los Angeles.

Haha, jag är faktiskt stolt över mig själv som lyckats få ner så mycket på så få rader. Men trots det så hann vi med så mycket mer än det jag lyckades få med i denna text.
Omvälvande resa!

Resan