Nakhon Nayok, Thailand

Hej!

Ar framme i Thailand och har firat jul och till och med hunnit med att gora valdigt mycket saker.
Hinner inte riktigt skriva sa mycket men tankte bara meddela att jag mar bra och att jag forhoppningsvis far tid till att skriva langre om vad som hander en annan dag.

Tacksam for alla mail som ni har skickat och sa, tyvarr hinner jag inte svara pa dom nu men forhoppningsvis senare!

MVH

Falang (typ vasterlanning har i Thailand(

Slutet

Nu är slutet på allting i Los Angeles nära. Ikväll flyttar jag till en annan lägenhet och lämnar datorn för hemåkning till Sverige tillsammans med lite andra saker. Vid den här tiden i övermorgon så är jag en bit kommen på resan.
Ska flyga i 15 timmar men har dessvärre inte tänkt på det ännu, har med mig en god bok som får bli mitt sällskap förutom min spellista "SOVA" på iPoden.
Ser väldigt mycket fram emot att resa men kommer även att bli vemodigt att lämna livet jag skaffat mig här. Kommer säkert nostaligisera över detta senare i livet.
Men i det stora hela känns det bara bra att åka, jag fick allt jag ville ha gjort här plus att jag fick som en bonus resa iväg till ett till land och världsdel.

För den som är intresserad är den tänkte resrutten denna, inte helt spikad men ungefärligt:

Först Thailand och Bangkok, sen ett tag hos Sabinas mormor, efter det någon vecka på någon strand, därefter Laos och stanna där i några dagar. Därefter bussen upp in i Kina och vara i Yunnan-provinsen. Därefter upp till Peking och därifrån Transsibiriska järnvägen genom Mongoliet och Ghobiöknen till Moskva. Därifrån tar vi flyget hem till Sverige.

Kommer att fortsätta blogga här fast då istället om resan i Asien.
Hoppas ni följer med mig även då!

- Emil

Vila Akvileja

Har spelat in en ny sång som ni ska kunna ladda ner så småningom, så länge får ger jag er den på myspace som en tidig julklapp.

VILA AKVILEJA @ MYSPACE.COM/EMILOSKAR

En vecka

Sitter här på skolan och väntar in ett slutprov i Inspelningsteknik som är om en halvtimme. Jag behöver egentligen inte göra provet p.g.a att jag slutar efter denna termin och inte nästa.
Har hållit på med en sång ganska mycket nu i slutet av terminen, en vacker och galen vals. Främst galen.
Ska försöka bli klar med den innan jag lämnar L.A., vi får se hur det blir med det.

I vårt kära boende på #T219 på Oakwood så har vi försökt att få in så mycket julstämning som det går.
Förra helgen så var vi på en svensk julmarknad där vi lyckades få syn på både Lucia och glögg. Dock så hade glöggskaparna glömt att glögg inte enbart (eller alls) består av ren vodka.
Våra icke-svenska vänner var också besvikna på att Lucian inte var blond och blåögd utan mörkhyad, men då berättade jag om det fantastiskt mångkulturella Sverige och då blev alla glada.

Nu i helgen har jag och Hanna mest varit ensamma hemma då folk varit bortresta, så vi hade julstök med god kristen julmusik i gosskörstappning (Olle Persson – Dagen Ar Kommen: Stilla Natt) när vi bakade mjuk pepparkaka (Tack familjen Fredriksson för kryddorna!), knäck och lagade risgrynsgröt (Tack Gustaf & Camilla!).

Om en vecka idag sitter jag uppe i flygmaskinen CI5 med sikte på Taiwan och därifrån vidare till Bangkok. Spännande!
Saknar min thaibaby.

Nu måste jag springa i väg till provet, det börjar om 5 minuter!

Kvällstankar den 6 december 2009

Jag kom och tänka på det främst när vi var ute och reste, under de många timmar då jag mestadels tittade ut över de stilla, tomma landskapen. Känslan av att jag då var precis på rätt plats i precis rätt tid. Just då var det meningen att jag skulle köra bil genom den torra Mojaveöknen.
Visst, många saker kanske skulle kunnat varit mer perfekt. Människan ser det gärna på så sätt, att saker och ting är "bra men kunde varit bättre".
Sabina kunde varit där, någon av mina nära och kära hemifrån kunde varit där, vi kunde haft mer tid, vi kunde haft en vräkigare bil eller mer pengar.

Men just då kunde jag verkligen uppskatta livet för att jag tog det för vad det var, accepterade det fantastiska och var nöjd. Lycklig, njöt jag.
Hur många gånger kan jag skriva visdomsorden Edith Södergran givit oss? Glädjen är en fjäril.

Glädjen är en fjäril
Som fladdrar lågt över marken,
Men sorgen är en fågel
Med stora, starka, svarta vingar,
Den bära en högt över livet,
Som flyter nere i solljus och grönska.
Sorgens fågel flyger högt,
Dit där smärtans änglar hålla vakt
Över dödens läger

Jag tror på det & älskar känslan.
Ursäkta att jag låter kvasifilosofisk en söndagskväll som denna men det blev så självklart för mig just denna kväll.
Imorgon kommer jag troligtvis stampa på livet igen, imorgon är jag med den där förbaskade fågeln igen.


En fjäril är en fjäril även fast man inte ser den.

Conan O'Brien

Lyckades få tag i biljetter till Conan O'Brien (inte Barbaren) i förrgår, väldigt prisvärt (gratis).
Väldigt väloljad och rolig föreställning! Rekommenderas starkt om ni har vägarna förbi.

Strikt förbjudet att ta bilder. Undertecknad lever på kanten av tillvaron.

Referat över senaste dagarna

Kom hem igår kväll efter en alldeles fantastisk bilresa genom sydvästra Förenta Staterna.
Finns så mycket att berätta för att den stora berättelsen är fylld av mindre berättelser men jag ska försöka hålla det koncist.

Kvällen innan vi (Hanna, Linda och jag) skulle åka till San Francisco bestämde vi oss att ge Grand Canyon en chans med, nu när vi ändå hade vägarna förbi (ungefär 1300 kilometer mellan platserna). För att sätta det i perspektiv så är det längre mellan Grand Canyon och San Francisco än mellan Malmö och Paris, eller Malmö och Skellefteå.

Linda är glad för att komma fram

Sagt och gjort. Första dagen satt vi 13 timmar i vår nyfunna vän, Nissan Sentra. Vi åkte genom den bergiga delen av Mojaveöknen och var redan då trötta på de två blandskivorna jag knåpat ihop kvällen innan. Väldigt vacker natur med stora vackra sandiga berg där varje filmförstörd människa kan tänka sig att indianer fortfarande härbärgerar.

Grand Canyon och jag.

Efter en god natts sömn blev den 26:e den 27:e och jag fick skriva in att jag överlevt ännu ett år i min livskalender.
Vi firade med att ta en timmes kamp mot tiden/solen som höll på att gå upp men vi lyckades precis fånga uppgången på Grand Canyon.
Aldrig tidigare har jag upplevt så mäktig och ogreppbar natur. Det var som att stå i en målning, i en tavla. Vackra kullar, klippor och berg så långt ögat kunde nå.

Efter några timmars spatserande så hoppade vi in i bilen ännu en gång, denna gång med Las Vegas som mål. Vi lyckades ta oss dit efter några timmars köande vid Hoover dam, USA:s största vattendamm, för att någon terrorhotat den.
Vegas var lika absurt och blinkande som man kan tänka sig. Gigantiska hotell i olika sorters genrer som folk investerat många miljoner dollars i.

Vegas baby!

Vi gick omkring i dom olika hotellen innan de kära flickorna överraskade mig med en middag på en fin restaurang. Jag åt en god kalv och Sabina hade ordnat så att personalen kom med en N.Y. Cheesecake serverad på ett vackert fat och med en hälsning.
Jag måste säga att detta var en av de bästa födelsedagarna i mitt liv, om inte så var det den mest händelserika födelsedagen hittills.
Tack alla ni som skrev och hälsade, ni som ringde och speciellt tack till Linda och Hanna som gjorde ett gott dagsverke när dom firade mig!

Efter vi sett det bästa av Las Vegas så tryckte jag i mig två stycken s.k. 5 hours concentrated energy som var någon sorts koffeindrog som gjorde att jag blev helt överaktiv och körde med musik på högsta volym rakt ut i öknen i tre timmar, allt medan dom andra sov.

Välkommen till Kalifornien!

Vaknade på ett extremt typiskt motell i den gamla gruvstaden Tonopah mitt ute i öknen. Snabbt så åkte vi genom monotona gruslandskap, som blev till kargt alplandskap, som blev till en snöstorm med 3 dm snö och granskog, och som till slut blev ett landskap som liknade norsk fjäll.
Snöstormen visade sig vara förödande för oss för att vägarna stängdes och vår sommardäcksbeklädda bil var förbjuden att köra vissa vägar. Detta ledde till att vi var tvungna att ta en omväg uppåt landet, en omväg som tog extra 5 timmar. När vi fick reda på det, i den lilla orten Lee Vinning, så kändes det som att vi var vid världens ände och det var faktiskt med upprymdhet vi kastade oss vidare ut i det okända.
Efter några timmar smälte snön och blev till slut det kaliforniska väder som vi var vana vid.
Genom Reno och Sacramento så kom vi till San Francisco.

Spenderade två vackra dagar i San Francisco som verkligen är som man tänker den. Mysig och familjär, även fast den är så pass stor som den är. Vi försökte att göra det vi hittills inte gjort på resan; sakta smälta alla intryck.
Om jag skulle bo en längre period i USA så skulle jag nog helst bo i San Francisco eller New York, dom städerna liknar varandra och det är dom platserna hittills som liknat Europa mest.

San Francisco

Efter en vacker solnedgång vid utsiktsplatsen Twin Peaks i San Francisco så begav vi oss nedför Highway 1 som går längsmed den amerikanska stillahavskusten. När vi hade kommit en bra bit märkte vi att likt Jesu födelsedag så fanns det inget boende ledigt, så vi körde in i en skog och tryckte på AC:n på max innan vi stängde av bilen och somnade där och då.

Frukost på Highway 1

Kustlinjen var hur som helt magisk med så mycket natur som gjorde intryck så att det var svårt att ta in allt vackert och flera dagars resande tog slut när vi på tisdagskvällen ännu en gång rullade in på Oakwood Apartments i Los Angeles.

Haha, jag är faktiskt stolt över mig själv som lyckats få ner så mycket på så få rader. Men trots det så hann vi med så mycket mer än det jag lyckades få med i denna text.
Omvälvande resa!

Resan