Sammanhang

Innan jag åkte sa en vän till mig att ett halvår utomlands är som ett år hemma. Han hade rätt. Att det bara har gått lite mer än 1,5 månad sedan jag åkte känns svårgreppbart.
Intrycken av nya platser gör något med en och om det är en sak jag kommer ta med mig hem från den här terminen är det kunskaperna om mig själv. Det har varit tuffare än jag trott att klara sig utan ramar och sammanhang. Kroppen liksom söker sig ändå mot något som kan kallas ramar och rutiner, man är så oerhört van vid det.
Några har undrat hur min vardag ser ut, ska försöka summera det lite bättre.

Senaste tiden har jag stöttat mig mot ett fantastiskt kafé som ligger här i närheten. Jag går dit på morgonen medan jag lyssnar på Hemingways "Farväl till vapen". Kafét ser ut som Kungliga Biblioteket fast istället för kollegieblock har folk en cappuccino. Här sitter jag på förmiddagen till eftermiddagen och försöker koncentrera mig så mycket som det går på skolan.

Efter det går jag hem till lägenheten. Det är en ganska konstig lägenhet. Bara ett rum har dörrar, det känns snarare som ett gigantiskt rum i två olika etage med olika gluggar in till allas rum. Från övervåningen kan man ta brandstången/strippstången ned till första våningen. I mitten av lägenheten finns det en pool. 

På kvällen äter jag grillat kött på en närliggande "parilla" (ja, vad vi skulle kalla en grill). Grillmästaren ser ut som en tysk. Han skriker hela tiden ut beställningar och när han behöver lite extra köttbitar att grilla. Jag tycker om honom. På något sätt är det oerhört skönt att sitta där i kaoset. Och köttet är helt fantastiskt och kostar en spottstyver. 

Uppdatering: 

När jag i kväll satt vid parillans bardisk och åt en bit mat så kom det en man in och ställde sig bredvid mig. Han beställde sin mat i vanlig ordning och grillmästaren skrek ut beställningen i vanlig ordning innan han återvände till grillen. Mannen bredvid mig tar upp sin mobiltelefon och börjar ringa. Samtidigt hör jag att det börjar ringa i lokalen. Jag förstår inte om mannen förstår vad som håller på att hända. Grillmästaren blir irriterad över att ingen svarar och slänger sig efter ett tjugotal sekunder över telefonen och svarar. Det är här det riktigt roliga börjar. Tänk er att jag sitter där med en biff i munnen samtidigt som mannen bredvid mig och grillmästaren börjar prata med varandra och inte förstår att det har skett ett missförstånd. De liksom försöker resonera med varandra. Mannen bredvid mig förstår efter ett tag att han inte kommit till frugan, som han egentligen ville nå, utan till grillen han faktiskt står i. 

Mannen lägger på luren och skrattar. Då förstår grillmästaren och samtidigt förstår jag att det är okej att börja skratta. Där är vi, skrattandes väldigt högt, en kväll i ett varmt Buenos Aires.

Den 14 november 2012

Jag tänker ofta på Sverige, på svenskhet. Kanske speciellt nu när jag bor i Buenos Aires eller när jag varit utomlands en längre tid överhuvudtaget. Jag är stolt över att vara svensk. Stolt över det land som vi byggt upp. Stolt över att vi har en fungerande solidaritet där vi värnar om den minsta i samhället, att vi har fungerande kollektivtrafik, att vi bryr oss om miljön (trots att vi ibland gör det för att alla andra gör det), att barn och ungdomar får mat i skolan och ja, att vi har fri utbildning överlag. Jag tycker även om den svenska naturen, hur våra städer är uppbyggda och Jönssonligan.

Undrar om jag alltid kommer att komma ihåg den 14 november 2012. Lite som att jag alltid kommer komma ihåg den 11 september 2001. 

Dagen började med att Expressen rullade ut en skrämmande video om och med Sverigedemokrater som betedde sig avskyvärt. Betedde sig precis som man inte vill att Sverige ska vara. Exkluderande, översittande, oförskämt och våldsamt. Det gjorde mig ledsen.

Men när jag såg videon fann jag en ny respekt för Soran Ismail. Han reagerar precis så som man ska göra. Hans reaktion var att han inte tillät exkluderande översittare som var oförskämda och våldsamma bestämma om han var svensk eller inte. Han var svensk oavsett vad de tyckte.

Sverige svarade på videon med twittertaggen #dethärärmittland där alla vi som är svenskar fick beskriva vår mångsidighet och definera det som faktiskt är svenskt.
Ibland gör det mig tårögd när jag tänker på vårt Sverige. Och det är inte bara allmoge, Dalarna eller smörgåstårta jag tänker på då (hur trevligt jag än må tycka att det är). Jag tänker på att vi är ett levande och dynamiskt folk som själva definierar vilka vi vill vara. Mitt liv är format av den mångfald som finns i Sverige, av det vi gemensamt har skapat. Och det är viktigt.
Vi har ett gemensamt ansvar, vare sig vi är etniska svenskar, iranier, kurder, juggar eller norrmän, att göra begreppet svensk till något stort och brett. Det är inte blåa ögon, blont hår eller bokhyllan Billy (även fast det också kan vara det). Svenskar är vi som bor i det här landet och vi formar landet gemensamt. Vad det är vet vi när vi träffar varandra.

Senare på kvällen den 14 november 2012 samlades 50 000 personer för att se när det svenska fotbollslandslaget fick inviga den nya nationalstadion, Sveriges nyaste ansikte utåt. I fokus hamnade en av världens kändaste svenskar.

Jag hoppas jag inte är dramatisk när jag skriver att jag kommer minnas den 14 november 2012. Det var en dag då jag blev stolt över Expressen, Soran, Zlatan, twittersvenskar och att SJ faktiskt fungerade. Det kommer komma dagar, som den här, då folk beter sig dåligt och oetiskt. Men låt oss suga på den här karamellen ett litet tag.

Dessutom var det min namnsdag!

Vår i Buenos Aires

En sak som binder samman Buenos Aires och Bangkok är att den bästa maten du kan få tag på är den på gatan. Den är billig och smakar som en blandning av himlen och avgaser.
Två av mina favoriträtter hittills har varit den pirogliknande "empenadan" med olika sorters fyllningar, och den egna varianten av korv med bröd - choripan. En delikat blandning mellan lokalproducerad chorizo och chimichurri. Båda kostar cirka 8 kronor.

Annars börjar någon sorts vardag utkristallisera sig även här. Jag är vanligtvis en inbiten morgonperson men försöker vänja mig av vid det då dagen i Argentina inte börjar förrän 12-13 och slutar inte förrän klockan har passerat 00 med några timmar. På dagarna går jag till Unversidad Catolica Argentina och pluggar. Det är skönt att ha en sådan plats, som ett kontor. Det har jag saknat.

Det är även skönt att det inte är lika varmt här som det var i Asien. Här är det vår och hela Buenos Aires förgylls av lila vårträd. Jag sätter mig på en buss utan mål och andas in stadsluften medan jag ser ut.

Var på den enastående kyrkogården i Recoleta i dag. Jag har aldrig sett något liknande. Det var som att alla gravarna var unikt skapade som små kapell, vittnade om att Argentina i början av 1900-talet var ett av världens rikaste länder. 

Avslutningsvis fick jag följa ett konstverk via radiosporten:

Varm sjö

Där jag låg
i en varm sjö
utan vikt
i en varm sjö
var du där
runt omkring mig
var det nåden
som bar mig
där jag låg i en varm sjö
det var där jag anade dig

I en stad
stor som rymden
i ett rum
på tolfte våningen
där allt det jag lämnat
och slängt bort
hann ikapp mig
i en stad stor som rymden
det var där du sökte mig

Tomas Andersson Wij

Till slut

Sitter på ett fik i Bangkok och dricker en cappuccino, med oroväckande tjockt mjökskum (känns lite som att det är en mjölkkaka ovanpå kaffet), och läser en bok.

Snart är min tid i Thailand över och ja, det är vad det är. Tråkigt på ett sätt, spännande på ett annat. Känns konstigt att om bara några dagar så kommer jag sitta på ett fik i Buenos Aires iklädd en sombrero och titta på tango (hoppas jag). Där och då kanske jag tänker tillbaka på min dag i London som jag kommer hinna med däremellan. Det moderna livet är häftigt ändå. Att man kan vara på ena sidan av världen den ena dagen och dagen efter kan man vara på andra sidan. Samtidigt som jag studerar.
Att studera på distans har varit svårare än jag trott dock. Inte så att jag tänkt det här som en semester, jag har avsatt mycket tid till studier. Det har snarare så att jag har insett värdet av en plats som är avsatt för studier. Ett bibliotek eller dylikt. Detta i kombination av omotivation antar jag. Men men.

Det jag kommer ta med mig från min tid i Thailand är mina dagar under vattnet, åka motorcykel, Mickes sexskämt (iPhone ville ändra sexskämt till sexköp. Fräckisar kanske är ett bättre ord), stranden Nai Harn, pandanbröd, Bergmankvällar, biografbesök samt en väldigt speciell historia som min hotellvärd Ying berättade för mig över en måltid. Mer om den en annan gång.

Nu ska jag gå och äta något, sushi tror jag.

E

Hörnsten

Stenen som husbyggarna ratade
har blivit en hörnsten

Bara i Thailand

Jag gick fram till disken för att beställa mat. Bakom disken sitter en man och tatuerar en annan man med en nål. Typiskt Thailand.

Apropå det; Vart jag än går spelar man i Thailand den här låten: 

Scorpions, bandet - inte djuret, är omåttligt stora här.

Annars ser mina dagar ganska lika ut. Jag bor numera nära stranden Nai Harn och från min balkong ser man vajande palmer och det brusande vattnet. Jag går upp vid 07 och simmar samt går lite på stranden. Sen äter jag frukost - yoghurt, cashewnötter och sojamjölk. Efter det försöker jag studera, men det är förvånansvärt svårt att göra det när vädret är så fint utanför. Vid 14-tiden äter jag på en restaurang i närheten innan jag tar en tur med min motorcykel. 

När jag kommer hem försöker jag studera lite till, med varierande resultat, innan jag tar ännu ett dopp i vattnet vid solnedgången kl. 18. Antingen träffar jag Moppe-Micke efter det eller sätter mig ner och ser en Bergman-rulle på balkongen samt äter en pandanbulle. I går såg jag den här:

På fredag åker jag tillbaka till Bangkok innan jag på onsdag nästa vecka åker vidare till London. Där ska jag träffa Sabina över dagen innan jag åker vidare till Buenos Aires. Vamos!